Nejsägandets lov

Jag ställde in en konferens. Beslutet tog jag en sen kväll. Jag gick och lade mig och tankarna kring jobbet rusade. Allt som skulle göras och alla resorna de närmaste veckorna. Bredvid mig sov min dotter. Tidigare på kvällen pratade vi om att jag skulle resa bort nästa vecka, när hon var hos sin pappa. ”Du reser alltid bort, sade hon, ”därför är jag mer hos pappa”. Jag blev överraskad. För det stämmer inte. Hon är lika mycket hos sin pappa som hos mig. Men visst reser jag mycket när hon inte är hos mig. Så mycket att jag nästan aldrig är hemma de veckorna. Men hennes upplevelse sade något annat. Och det fick mig att på allvar börja tänka igenom resorna. Samtidigt läste jag artiklar om mobilitet. Jag läste hur mobiliteten ser ut hos högpresenterande personer i det senkapitalistiska samhället. Hur vi kan resa jämnt och ständigt. Och när vi inte kan resa, för det finns sådana tillfällen också, då kan vi resa ändå, virtuellt. Och vara globala och lokala samtidigt. Hur vi accepterar längre avstånd, att vara borta mer. Hur vi associerar mobilitet med frihet. Men ”are people more free when they are mobile”, frågar sig Vincent Kaufmann. Han ser nya former av mobilitet, som barnen vars föräldrar har delad vårdnad och som har dubbelt boende som i sin tur leder till nya och varierade mobilitetsformer. Och deras föräldrar som formar sina resor efter barnens ibland, och är frikopplade från barnens mobilitetsbehov ibland. Vi lever parallella mobilitets-liv, resor på olika sätt, globalt och lokalt samtidigt.

Att det alltid finns resor att göra är något som idag är en självklar del av att arbeta med forskning. Att resorna både är frivilliga och tvingande är en annan del. För samtidigt som vi styr över vårt arbetsliv, över vilka konferenser vi åker till och när vi gör det är konferenser också ett sätt att meritera sig och visa att man presterar. I essäsamlingen ”Allt jag inte kan säga” beskriver docenten Emilie Pine hur dessa krav slet ut henne. Hur det inte fanns plats att sörja ett missfall, en systerdotters för tidiga död. Hur samtidigt som hon var utmattad och förtvivlad fanns det alltid föreläsningar att ge, konferenser att flyga till, projekt att söka. Hon önskar ett utrymme att säga nej, eller i alla fall utrymme för att säga ”idag är jag ledsen”. Istället göms känslorna bort och jaget fortsätter att presentera. Framförallt för henne som kvinna, resonerar Pine, är det svårt att belysa känslorna, för de är så nära kopplade till feminitet och feminitet är inte gångbart på universitet. Hon önskar att någon annan skapar känslo-utrymmet. Kanske en manlig kollega.

Någon vecka innan jag ställde in min konferensresa var jag på ett tvådagars projektmöte i en annan stad. Den manliga projektledaren valde att inte delta på den gemensamma middagen eftersom han behövde vara närvarande hemma, för familjens välmåendes skull. Kanske var det att han uttalade det som gjorde att jag senare kunde skriva, ”jag måste prioritera min dotter denna gång, jag kommer inte på konferensen”. Oavsett om det är vi eller universitet som Pine uttrycker det ”kannabaliserar” på oss, så blir utrymmet för att vara egna jag, utanför arbetslivet, för litet om vi inte börjar säga nej och ställa in.

/Malin

Utan krav på outcomes

Sen ett halvår tillbaka befinner jag mig utanför akademin. Eller, huvudsakligen utanför. Efter tio år som anställd på universitetet är det svårt att lämna tvärt. Artiklar kommer tillbaka med minor revisions som behöver åtgärdas, och i mailboxen hittar jag inbjudningar att hålla föreläsningar och sitta i paneler. Framför allt är så stora delar av mitt sociala liv sammantvinnat med universitetsvärlden. Akademin är som en gemensam bekant som jag pratar om med mina forskarvänner. Den är en efterlängtad gammal kompis, en åldrande förälder eller en riktigt hopplös släkting som aldrig fattar vinken men som man ändå behöver vara artig mot.

Jag kan sakna att forska, och att få tänka tillsammans med andra forskare, men den ständiga osäkerheten och känslan av att aldrig räcka till åt sig in i mig. Att gå från seminarier med övertygelsen att jag är i grunden korkad. Att få höra på lönesamtalet att jag måste publicera mer. Att räkna ner månaderna av anställning med stigande oro.

Nu har jag en trygg anställning med tydliga förväntningar och arbetsuppgifter som hanteras tillsammans med kollegor. Passionen och kreativiteten får mindre utrymme, men jag har inte längre ont i magen över att gå på möten, och jag känner inte samma existentiella ensamhet som förut. Kanske återvänder jag till akademin en dag, men just nu trivs jag där jag är.

Förra veckan höll jag i en tredagars workshop på en kursgård tillsammans med en forskarkollega från mitt tidigare jobb. Deltagarna var mellan 15 och 75 år, med kunskaper från alla slags yrken och erfarenheter. Tillsammans utforskade vi texter och tankar om antropocen och klimaträttvisa, drivna av nyfikenhet och frustration, utan krav på outcomes och snygga formuleringar till våra cv:n. Vi satt i ett vindskydd vid en sjö och delade de allra viktigaste frågorna medan det susade i trädkronorna och lommen simmade förbi som en liten dinosaurie. Ingen av oss tjänade en krona, och vi turades om med matlagning och städning. Det var otroligt befriande. Jag fick syn på egna kunskaper som jag har tagit för givet på universitetet, men som var helt nya för kursdeltagarna, och fick samtidigt ta del av helt andra perspektiv från deras olika världar.

Vad vill jag säga? Kanske att det finns rum även utanför universitetet för att skapa och dela kunskap. Kanske att världen är stor och livet är långt och man hinner göra olika saker, i olika tider, på olika platser. Kanske att nyfikenhet och kunskapande kan sträcka sig utanför arbetslivet och inte behöver gå ut på att samla poäng. Kanske att en annan värld är inom räckhåll, och glimtar fram ibland när vi ger den utrymme.

Det omöjliga och det möjliga: om sexuella trakasserier och motstånd

Det är 8 mars och jag går på ett seminarium om sexuella trakasserier i akademin. Linköpings universitet bjuder in en rad forskare som alla, från olika synvinklar, berättar om vad kvinnor och andra personer i utsatta situationer får leva med för att kunna verka inom forskarvärlden. All oönskad kroppskontakt, alla inviter, alla hot, alla blickar, alla våldtäkter. Seminariet inleds med en dramatisering av forskarnas metoo-uppror, akademikeruppropet. Minns ni vittnesmålen? Hur brutala de var. Hur man drar efter andan, får tårar i ögonen, sväljer en allt mer kokande ilska. Jag skriver ner några brottstycken av vad som sägs. ”Hans beteende var känt bland kvinnor och accepterat bland män”, ”kvinnor inom akademin måste få slippa fysiska övergrepp och psykisk misshandel”, ”det gör så jävla ont att det är såhär det ska vara att vara kvinna i akademin”. Det är lätt att känna hopplöshet, att ge upp tron på att det går att göra kunskap på lika villkor, att få vara ett tänkande intellekt och inte bara kropp, att hitta ett eget rum, att inte bara vara ett hot mot ordningen. Men, forskarna på seminariet som visar inte bara på det svarta, det omöjliga. De visar hur man kan kartlägga problemen, benämna dem, bekämpa dem. Minnesarbete som metod nämns. Hur vi genom att systematiskt dela med oss av våra personliga erfarenheter kan göra dem till kollektiv kunskap och på så sätt inte bara kan frigöras från skuld och skam utan också kan utarbeta motstrategier. Det händer så mycket dåligt inom forskarvärlden. Men det finns också gemenskap, solidaritet och handfasta metoder och verktyg för att förändra. Feminismen har också en plats inom forskarvärlden. Den har vi kämpat för, och ska fortsätta kämpa för.

Malin

Det måste inte vara roligt att disputera

Imorgon disputerar en vän. Vi har känt varandra sen vi båda pluggade i studentstaden. När vi båda blev doktorander bildade vi en feministisk akademisk basgrupp ihop med några kollegor. Vi satt i varandras kök och åt soppa och choklad och pratade om olika teman som vi valde tillsammans: skrivande, undervisning, stress, relationen till handledaren. Vi delade erfarenheter och berättelser. Min tillvaro på universitetet blev så mycket mindre ensam tack vare de kvällarna.

Nu skriver min vän på messenger. Hon skriver att hon läst i sin avhandling och att hon var så kritisk mot den att hon bara blev ledsen. Hon skriver att alla säger till henne att det är så roligt att disputera, men är det okej om det inte känns så?

Jag tyckte inte att det var roligt. Inte själva disputationen. Dagen innan hade jag suttit och försökt läsa min avhandling, men slutat för att jag skämdes så mycket över den och helst bara ville be opponenten om förlåtelse för att han tvingats läsa något så uselt. På seminariet kände jag mig nervös och utsatt och ville att det skulle gå över.  Det blev inte kul förrän på festen när jag äntligen fick dansa i en röra av vänner, familj och blommor.

Jag svarar min vän att disputationen inte behöver vara rolig, men att den kommer ta slut och sen kommer hon vara doktor, och det kan ingen ta ifrån henne. I min väska ligger hennes doktorsring från det akademiska systerskapet, med ett feministtecken att bära på fingret.

PS. Min väns disputation gick naturligtvis strålande. Ingen hade väntat sig något annat av henne. På festen lyste hon som en stjärna och dansade bugg med sin handledare medan alla andra stod i en ring omkring och jublade.

Anna

Men det värsta är ju inte härskarna

Men det värsta är ju inte härskarna. De värsta är den där vidriga känslan av att jag lät dem dominera. Att jag inte bara reste mig och gick eller snäste av med en vass men mycket kontrollerad och smart kommentar. En kommentar som givetvis kom till mig alldeles för sent… på efternatten när olika obehagstankar plågar en till vakenhet.

Som igår: Att jag lät honom ta min uppmärksamhet och tid med sina utläggningar om Honom, och Hans och hur dumma alla är som missförstått hans geniala forskargärning.

Och jag ser i hans blick hur han njuter av att dominera, imponera och kontrollera…och mår så dåligt när jag låter det hända. Jag ba: Jävla genusmaktsordning som får honom att tro att han förväntas agera som en överordnad, som normaliserar hans beteende och får mig att reagera och förstå alldeles för sent…..

Kunskap om kvinnor som ett isberg

Presentation av nytt forskningsprojekt om jämställdhet: en man beskriver kunskapen om kvinnors resande som ett isberg, okänt, kvar att upptäcka. Jag, och föreställer mig att mina kvinnliga kollegor i publiken håller med, uppskattar inte helt och fullt bilden av kvinnor som exotiska varelser som behöver studeras under lupp för att förstå. Jag tänker på Dorothy Smith och hur hon beskriver hur vissa subjekt alieneras i forskningen, vissas levda erfarenheter görs osynliga. Och naturligtvis stämmer det inte att “vi” endast “vet” 20 % om kvinnors resor, finns decennier av forskning.

Malin

Be Kind. Always.

Relationer finns överallt. Relationer påverkar hur vi lever våra liv och hur vi uppfattar oss själva. I själva verket blir vi ju till – i relation – till andra människor. Och andra människor blir till i relation till mig. Jag kan inte annat än fundera över hur relationer i akademin påverkar vem jag är, vem jag blir. Vad gör det akademiska, ibland ganska brutala, ifrågasättandet med mig som människa? Och vad skiljer ett konstruktivt och lyftande kritiserande från ett som snarare upplevs som hotande och leder till nedstämdhet? Svaret kanske är lättare sagt än gjort, men jag vet att från det ena seminariet går jag ut med huvudet högt och full av lust och energi att ta mig an de utmaningar som lyfts medan jag i det andra fallet går ut från seminariet med gråten i halsen och med en känsla av att arbetet är undermåligt. I det senare fallet åker jag hellre hem och kryper ned under täcket än att, full av positiv energi, fokusera på att göra mitt arbete bättre. Jag blir ju till i relation till andra människor. Så låt oss skapa relationer som lyfter och stärker!

Therese

De livräddande vänskaperna

Vänskap med kollegor, kursare och allierade har räddat mig så många gånger, burit mig genom alla år i den ofta skoningslösa forskarvärlden.

Gruppen av kursare som jag skrev c-uppsats tillsammans med. Vi stämde träff på universitetsbiblioteket varje dag. På lunchen stod vi i kö med våra matlådor framför mikrovågsugnarna i studenthuset. Alla stickade likadana sjalar medan vi pratade i rundor om våra skrivprocesser, enorma och tröstande, i mjukt garn med glesa maskor.

Eftermiddagarna med D på Ariman när vi läste mastersprogrammet i Lund. Alltid bara en öl, efter sista föreläsningen, det gjorde oss glada och kreativa. Vi skrev hemtentor och grupparbeten på varsin dator i de slitna fåtöljerna längst in. I hans sällskap orkade jag alltid en timme till.

Hon som satt vid skrivbordet mittemot på min första dag som doktorand. Vi hittade varandra över datorskärmarna den dagen och höll ihop sen genom åren. Utvecklade gemensamma strategier för att hantera alfahannar och otrygga seminarierum. Satt i hennes kök och slutspurtade med våra avhandlingsmanus den där sista vintern innan disputationerna, när det var för kallt i min lägenhet.

Doktoranderna från ett annat universitet som jag träffade på en workshop och skapade ett nätverk med där vi läste varandras texter. En av dem finns med fortfarande, nästan dagligen. Efter många års arbete på helger och kvällar har vi äntligen gemensamma projektpengar. Vi gör intervjuer tillsammans och skickar analyser på messenger medan vi borstar tänderna. Det är den roligaste forskningen jag vet.

I somras hos min vän, konstnären som börjat forska. Vi läser samma böcker och processar dem till helt olika saker. Hennes dikter och växtfärgade tyger. Mina bokkapitel och brandtal. Vi stod i hennes trädgårdsland i den oroande varma junimorgonen. Hon vattnade sina grönsaker, jag pratade om Donna Haraways senaste bok, vi började skratta åt situationen, men jag tänkte samtidigt att allt hänger ihop: grönsakerna, vattnet, värmen, vi, och Donna.

Anna

Vänskap

Å ena sidan så mycket vänskap som kommit ur min tid i akademin, alla trevliga, genuint intressanta, eftertänksamma och kloka människor som befinner sig i de där rummen och som jag sedan kom att sakna när jag inte längre befann mig där. Å andra sidan hur påbudet om nätverk och ständig konkurrens gav vänskaperna en skevhet; en tyst misstanke som växte ur svårigheten att skilja på vad som var verklig vänskap och vad som var karriärplanering.