Nejsägandets lov

Jag ställde in en konferens. Beslutet tog jag en sen kväll. Jag gick och lade mig och tankarna kring jobbet rusade. Allt som skulle göras och alla resorna de närmaste veckorna. Bredvid mig sov min dotter. Tidigare på kvällen pratade vi om att jag skulle resa bort nästa vecka, när hon var hos sin pappa. ”Du reser alltid bort, sade hon, ”därför är jag mer hos pappa”. Jag blev överraskad. För det stämmer inte. Hon är lika mycket hos sin pappa som hos mig. Men visst reser jag mycket när hon inte är hos mig. Så mycket att jag nästan aldrig är hemma de veckorna. Men hennes upplevelse sade något annat. Och det fick mig att på allvar börja tänka igenom resorna. Samtidigt läste jag artiklar om mobilitet. Jag läste hur mobiliteten ser ut hos högpresenterande personer i det senkapitalistiska samhället. Hur vi kan resa jämnt och ständigt. Och när vi inte kan resa, för det finns sådana tillfällen också, då kan vi resa ändå, virtuellt. Och vara globala och lokala samtidigt. Hur vi accepterar längre avstånd, att vara borta mer. Hur vi associerar mobilitet med frihet. Men ”are people more free when they are mobile”, frågar sig Vincent Kaufmann. Han ser nya former av mobilitet, som barnen vars föräldrar har delad vårdnad och som har dubbelt boende som i sin tur leder till nya och varierade mobilitetsformer. Och deras föräldrar som formar sina resor efter barnens ibland, och är frikopplade från barnens mobilitetsbehov ibland. Vi lever parallella mobilitets-liv, resor på olika sätt, globalt och lokalt samtidigt.

Att det alltid finns resor att göra är något som idag är en självklar del av att arbeta med forskning. Att resorna både är frivilliga och tvingande är en annan del. För samtidigt som vi styr över vårt arbetsliv, över vilka konferenser vi åker till och när vi gör det är konferenser också ett sätt att meritera sig och visa att man presterar. I essäsamlingen ”Allt jag inte kan säga” beskriver docenten Emilie Pine hur dessa krav slet ut henne. Hur det inte fanns plats att sörja ett missfall, en systerdotters för tidiga död. Hur samtidigt som hon var utmattad och förtvivlad fanns det alltid föreläsningar att ge, konferenser att flyga till, projekt att söka. Hon önskar ett utrymme att säga nej, eller i alla fall utrymme för att säga ”idag är jag ledsen”. Istället göms känslorna bort och jaget fortsätter att presentera. Framförallt för henne som kvinna, resonerar Pine, är det svårt att belysa känslorna, för de är så nära kopplade till feminitet och feminitet är inte gångbart på universitet. Hon önskar att någon annan skapar känslo-utrymmet. Kanske en manlig kollega.

Någon vecka innan jag ställde in min konferensresa var jag på ett tvådagars projektmöte i en annan stad. Den manliga projektledaren valde att inte delta på den gemensamma middagen eftersom han behövde vara närvarande hemma, för familjens välmåendes skull. Kanske var det att han uttalade det som gjorde att jag senare kunde skriva, ”jag måste prioritera min dotter denna gång, jag kommer inte på konferensen”. Oavsett om det är vi eller universitet som Pine uttrycker det ”kannabaliserar” på oss, så blir utrymmet för att vara egna jag, utanför arbetslivet, för litet om vi inte börjar säga nej och ställa in.

/Malin