Utan krav på outcomes

Sen ett halvår tillbaka befinner jag mig utanför akademin. Eller, huvudsakligen utanför. Efter tio år som anställd på universitetet är det svårt att lämna tvärt. Artiklar kommer tillbaka med minor revisions som behöver åtgärdas, och i mailboxen hittar jag inbjudningar att hålla föreläsningar och sitta i paneler. Framför allt är så stora delar av mitt sociala liv sammantvinnat med universitetsvärlden. Akademin är som en gemensam bekant som jag pratar om med mina forskarvänner. Den är en efterlängtad gammal kompis, en åldrande förälder eller en riktigt hopplös släkting som aldrig fattar vinken men som man ändå behöver vara artig mot.

Jag kan sakna att forska, och att få tänka tillsammans med andra forskare, men den ständiga osäkerheten och känslan av att aldrig räcka till åt sig in i mig. Att gå från seminarier med övertygelsen att jag är i grunden korkad. Att få höra på lönesamtalet att jag måste publicera mer. Att räkna ner månaderna av anställning med stigande oro.

Nu har jag en trygg anställning med tydliga förväntningar och arbetsuppgifter som hanteras tillsammans med kollegor. Passionen och kreativiteten får mindre utrymme, men jag har inte längre ont i magen över att gå på möten, och jag känner inte samma existentiella ensamhet som förut. Kanske återvänder jag till akademin en dag, men just nu trivs jag där jag är.

Förra veckan höll jag i en tredagars workshop på en kursgård tillsammans med en forskarkollega från mitt tidigare jobb. Deltagarna var mellan 15 och 75 år, med kunskaper från alla slags yrken och erfarenheter. Tillsammans utforskade vi texter och tankar om antropocen och klimaträttvisa, drivna av nyfikenhet och frustration, utan krav på outcomes och snygga formuleringar till våra cv:n. Vi satt i ett vindskydd vid en sjö och delade de allra viktigaste frågorna medan det susade i trädkronorna och lommen simmade förbi som en liten dinosaurie. Ingen av oss tjänade en krona, och vi turades om med matlagning och städning. Det var otroligt befriande. Jag fick syn på egna kunskaper som jag har tagit för givet på universitetet, men som var helt nya för kursdeltagarna, och fick samtidigt ta del av helt andra perspektiv från deras olika världar.

Vad vill jag säga? Kanske att det finns rum även utanför universitetet för att skapa och dela kunskap. Kanske att världen är stor och livet är långt och man hinner göra olika saker, i olika tider, på olika platser. Kanske att nyfikenhet och kunskapande kan sträcka sig utanför arbetslivet och inte behöver gå ut på att samla poäng. Kanske att en annan värld är inom räckhåll, och glimtar fram ibland när vi ger den utrymme.

Det omöjliga och det möjliga: om sexuella trakasserier och motstånd

Det är 8 mars och jag går på ett seminarium om sexuella trakasserier i akademin. Linköpings universitet bjuder in en rad forskare som alla, från olika synvinklar, berättar om vad kvinnor och andra personer i utsatta situationer får leva med för att kunna verka inom forskarvärlden. All oönskad kroppskontakt, alla inviter, alla hot, alla blickar, alla våldtäkter. Seminariet inleds med en dramatisering av forskarnas metoo-uppror, akademikeruppropet. Minns ni vittnesmålen? Hur brutala de var. Hur man drar efter andan, får tårar i ögonen, sväljer en allt mer kokande ilska. Jag skriver ner några brottstycken av vad som sägs. ”Hans beteende var känt bland kvinnor och accepterat bland män”, ”kvinnor inom akademin måste få slippa fysiska övergrepp och psykisk misshandel”, ”det gör så jävla ont att det är såhär det ska vara att vara kvinna i akademin”. Det är lätt att känna hopplöshet, att ge upp tron på att det går att göra kunskap på lika villkor, att få vara ett tänkande intellekt och inte bara kropp, att hitta ett eget rum, att inte bara vara ett hot mot ordningen. Men, forskarna på seminariet som visar inte bara på det svarta, det omöjliga. De visar hur man kan kartlägga problemen, benämna dem, bekämpa dem. Minnesarbete som metod nämns. Hur vi genom att systematiskt dela med oss av våra personliga erfarenheter kan göra dem till kollektiv kunskap och på så sätt inte bara kan frigöras från skuld och skam utan också kan utarbeta motstrategier. Det händer så mycket dåligt inom forskarvärlden. Men det finns också gemenskap, solidaritet och handfasta metoder och verktyg för att förändra. Feminismen har också en plats inom forskarvärlden. Den har vi kämpat för, och ska fortsätta kämpa för.

Malin

Det måste inte vara roligt att disputera

Imorgon disputerar en vän. Vi har känt varandra sen vi båda pluggade i studentstaden. När vi båda blev doktorander bildade vi en feministisk akademisk basgrupp ihop med några kollegor. Vi satt i varandras kök och åt soppa och choklad och pratade om olika teman som vi valde tillsammans: skrivande, undervisning, stress, relationen till handledaren. Vi delade erfarenheter och berättelser. Min tillvaro på universitetet blev så mycket mindre ensam tack vare de kvällarna.

Nu skriver min vän på messenger. Hon skriver att hon läst i sin avhandling och att hon var så kritisk mot den att hon bara blev ledsen. Hon skriver att alla säger till henne att det är så roligt att disputera, men är det okej om det inte känns så?

Jag tyckte inte att det var roligt. Inte själva disputationen. Dagen innan hade jag suttit och försökt läsa min avhandling, men slutat för att jag skämdes så mycket över den och helst bara ville be opponenten om förlåtelse för att han tvingats läsa något så uselt. På seminariet kände jag mig nervös och utsatt och ville att det skulle gå över.  Det blev inte kul förrän på festen när jag äntligen fick dansa i en röra av vänner, familj och blommor.

Jag svarar min vän att disputationen inte behöver vara rolig, men att den kommer ta slut och sen kommer hon vara doktor, och det kan ingen ta ifrån henne. I min väska ligger hennes doktorsring från det akademiska systerskapet, med ett feministtecken att bära på fingret.

PS. Min väns disputation gick naturligtvis strålande. Ingen hade väntat sig något annat av henne. På festen lyste hon som en stjärna och dansade bugg med sin handledare medan alla andra stod i en ring omkring och jublade.

Anna

Men det värsta är ju inte härskarna

Men det värsta är ju inte härskarna. De värsta är den där vidriga känslan av att jag lät dem dominera. Att jag inte bara reste mig och gick eller snäste av med en vass men mycket kontrollerad och smart kommentar. En kommentar som givetvis kom till mig alldeles för sent… på efternatten när olika obehagstankar plågar en till vakenhet.

Som igår: Att jag lät honom ta min uppmärksamhet och tid med sina utläggningar om Honom, och Hans och hur dumma alla är som missförstått hans geniala forskargärning.

Och jag ser i hans blick hur han njuter av att dominera, imponera och kontrollera…och mår så dåligt när jag låter det hända. Jag ba: Jävla genusmaktsordning som får honom att tro att han förväntas agera som en överordnad, som normaliserar hans beteende och får mig att reagera och förstå alldeles för sent…..

Kunskap om kvinnor som ett isberg

Presentation av nytt forskningsprojekt om jämställdhet: en man beskriver kunskapen om kvinnors resande som ett isberg, okänt, kvar att upptäcka. Jag, och föreställer mig att mina kvinnliga kollegor i publiken håller med, uppskattar inte helt och fullt bilden av kvinnor som exotiska varelser som behöver studeras under lupp för att förstå. Jag tänker på Dorothy Smith och hur hon beskriver hur vissa subjekt alieneras i forskningen, vissas levda erfarenheter görs osynliga. Och naturligtvis stämmer det inte att “vi” endast “vet” 20 % om kvinnors resor, finns decennier av forskning.

Malin

Be Kind. Always.

Relationer finns överallt. Relationer påverkar hur vi lever våra liv och hur vi uppfattar oss själva. I själva verket blir vi ju till – i relation – till andra människor. Och andra människor blir till i relation till mig. Jag kan inte annat än fundera över hur relationer i akademin påverkar vem jag är, vem jag blir. Vad gör det akademiska, ibland ganska brutala, ifrågasättandet med mig som människa? Och vad skiljer ett konstruktivt och lyftande kritiserande från ett som snarare upplevs som hotande och leder till nedstämdhet? Svaret kanske är lättare sagt än gjort, men jag vet att från det ena seminariet går jag ut med huvudet högt och full av lust och energi att ta mig an de utmaningar som lyfts medan jag i det andra fallet går ut från seminariet med gråten i halsen och med en känsla av att arbetet är undermåligt. I det senare fallet åker jag hellre hem och kryper ned under täcket än att, full av positiv energi, fokusera på att göra mitt arbete bättre. Jag blir ju till i relation till andra människor. Så låt oss skapa relationer som lyfter och stärker!

Therese