Utan krav på outcomes

Sen ett halvår tillbaka befinner jag mig utanför akademin. Eller, huvudsakligen utanför. Efter tio år som anställd på universitetet är det svårt att lämna tvärt. Artiklar kommer tillbaka med minor revisions som behöver åtgärdas, och i mailboxen hittar jag inbjudningar att hålla föreläsningar och sitta i paneler. Framför allt är så stora delar av mitt sociala liv sammantvinnat med universitetsvärlden. Akademin är som en gemensam bekant som jag pratar om med mina forskarvänner. Den är en efterlängtad gammal kompis, en åldrande förälder eller en riktigt hopplös släkting som aldrig fattar vinken men som man ändå behöver vara artig mot.

Jag kan sakna att forska, och att få tänka tillsammans med andra forskare, men den ständiga osäkerheten och känslan av att aldrig räcka till åt sig in i mig. Att gå från seminarier med övertygelsen att jag är i grunden korkad. Att få höra på lönesamtalet att jag måste publicera mer. Att räkna ner månaderna av anställning med stigande oro.

Nu har jag en trygg anställning med tydliga förväntningar och arbetsuppgifter som hanteras tillsammans med kollegor. Passionen och kreativiteten får mindre utrymme, men jag har inte längre ont i magen över att gå på möten, och jag känner inte samma existentiella ensamhet som förut. Kanske återvänder jag till akademin en dag, men just nu trivs jag där jag är.

Förra veckan höll jag i en tredagars workshop på en kursgård tillsammans med en forskarkollega från mitt tidigare jobb. Deltagarna var mellan 15 och 75 år, med kunskaper från alla slags yrken och erfarenheter. Tillsammans utforskade vi texter och tankar om antropocen och klimaträttvisa, drivna av nyfikenhet och frustration, utan krav på outcomes och snygga formuleringar till våra cv:n. Vi satt i ett vindskydd vid en sjö och delade de allra viktigaste frågorna medan det susade i trädkronorna och lommen simmade förbi som en liten dinosaurie. Ingen av oss tjänade en krona, och vi turades om med matlagning och städning. Det var otroligt befriande. Jag fick syn på egna kunskaper som jag har tagit för givet på universitetet, men som var helt nya för kursdeltagarna, och fick samtidigt ta del av helt andra perspektiv från deras olika världar.

Vad vill jag säga? Kanske att det finns rum även utanför universitetet för att skapa och dela kunskap. Kanske att världen är stor och livet är långt och man hinner göra olika saker, i olika tider, på olika platser. Kanske att nyfikenhet och kunskapande kan sträcka sig utanför arbetslivet och inte behöver gå ut på att samla poäng. Kanske att en annan värld är inom räckhåll, och glimtar fram ibland när vi ger den utrymme.