Det omöjliga och det möjliga: om sexuella trakasserier och motstånd

Det är 8 mars och jag går på ett seminarium om sexuella trakasserier i akademin. Linköpings universitet bjuder in en rad forskare som alla, från olika synvinklar, berättar om vad kvinnor och andra personer i utsatta situationer får leva med för att kunna verka inom forskarvärlden. All oönskad kroppskontakt, alla inviter, alla hot, alla blickar, alla våldtäkter. Seminariet inleds med en dramatisering av forskarnas metoo-uppror, akademikeruppropet. Minns ni vittnesmålen? Hur brutala de var. Hur man drar efter andan, får tårar i ögonen, sväljer en allt mer kokande ilska. Jag skriver ner några brottstycken av vad som sägs. ”Hans beteende var känt bland kvinnor och accepterat bland män”, ”kvinnor inom akademin måste få slippa fysiska övergrepp och psykisk misshandel”, ”det gör så jävla ont att det är såhär det ska vara att vara kvinna i akademin”. Det är lätt att känna hopplöshet, att ge upp tron på att det går att göra kunskap på lika villkor, att få vara ett tänkande intellekt och inte bara kropp, att hitta ett eget rum, att inte bara vara ett hot mot ordningen. Men, forskarna på seminariet som visar inte bara på det svarta, det omöjliga. De visar hur man kan kartlägga problemen, benämna dem, bekämpa dem. Minnesarbete som metod nämns. Hur vi genom att systematiskt dela med oss av våra personliga erfarenheter kan göra dem till kollektiv kunskap och på så sätt inte bara kan frigöras från skuld och skam utan också kan utarbeta motstrategier. Det händer så mycket dåligt inom forskarvärlden. Men det finns också gemenskap, solidaritet och handfasta metoder och verktyg för att förändra. Feminismen har också en plats inom forskarvärlden. Den har vi kämpat för, och ska fortsätta kämpa för.

Malin