Men det värsta är ju inte härskarna

Men det värsta är ju inte härskarna. De värsta är den där vidriga känslan av att jag lät dem dominera. Att jag inte bara reste mig och gick eller snäste av med en vass men mycket kontrollerad och smart kommentar. En kommentar som givetvis kom till mig alldeles för sent… på efternatten när olika obehagstankar plågar en till vakenhet.

Som igår: Att jag lät honom ta min uppmärksamhet och tid med sina utläggningar om Honom, och Hans och hur dumma alla är som missförstått hans geniala forskargärning.

Och jag ser i hans blick hur han njuter av att dominera, imponera och kontrollera…och mår så dåligt när jag låter det hända. Jag ba: Jävla genusmaktsordning som får honom att tro att han förväntas agera som en överordnad, som normaliserar hans beteende och får mig att reagera och förstå alldeles för sent…..