Det måste inte vara roligt att disputera

Imorgon disputerar en vän. Vi har känt varandra sen vi båda pluggade i studentstaden. När vi båda blev doktorander bildade vi en feministisk akademisk basgrupp ihop med några kollegor. Vi satt i varandras kök och åt soppa och choklad och pratade om olika teman som vi valde tillsammans: skrivande, undervisning, stress, relationen till handledaren. Vi delade erfarenheter och berättelser. Min tillvaro på universitetet blev så mycket mindre ensam tack vare de kvällarna.

Nu skriver min vän på messenger. Hon skriver att hon läst i sin avhandling och att hon var så kritisk mot den att hon bara blev ledsen. Hon skriver att alla säger till henne att det är så roligt att disputera, men är det okej om det inte känns så?

Jag tyckte inte att det var roligt. Inte själva disputationen. Dagen innan hade jag suttit och försökt läsa min avhandling, men slutat för att jag skämdes så mycket över den och helst bara ville be opponenten om förlåtelse för att han tvingats läsa något så uselt. På seminariet kände jag mig nervös och utsatt och ville att det skulle gå över.  Det blev inte kul förrän på festen när jag äntligen fick dansa i en röra av vänner, familj och blommor.

Jag svarar min vän att disputationen inte behöver vara rolig, men att den kommer ta slut och sen kommer hon vara doktor, och det kan ingen ta ifrån henne. I min väska ligger hennes doktorsring från det akademiska systerskapet, med ett feministtecken att bära på fingret.

PS. Min väns disputation gick naturligtvis strålande. Ingen hade väntat sig något annat av henne. På festen lyste hon som en stjärna och dansade bugg med sin handledare medan alla andra stod i en ring omkring och jublade.

Anna

Men det värsta är ju inte härskarna

Men det värsta är ju inte härskarna. De värsta är den där vidriga känslan av att jag lät dem dominera. Att jag inte bara reste mig och gick eller snäste av med en vass men mycket kontrollerad och smart kommentar. En kommentar som givetvis kom till mig alldeles för sent… på efternatten när olika obehagstankar plågar en till vakenhet.

Som igår: Att jag lät honom ta min uppmärksamhet och tid med sina utläggningar om Honom, och Hans och hur dumma alla är som missförstått hans geniala forskargärning.

Och jag ser i hans blick hur han njuter av att dominera, imponera och kontrollera…och mår så dåligt när jag låter det hända. Jag ba: Jävla genusmaktsordning som får honom att tro att han förväntas agera som en överordnad, som normaliserar hans beteende och får mig att reagera och förstå alldeles för sent…..

Kunskap om kvinnor som ett isberg

Presentation av nytt forskningsprojekt om jämställdhet: en man beskriver kunskapen om kvinnors resande som ett isberg, okänt, kvar att upptäcka. Jag, och föreställer mig att mina kvinnliga kollegor i publiken håller med, uppskattar inte helt och fullt bilden av kvinnor som exotiska varelser som behöver studeras under lupp för att förstå. Jag tänker på Dorothy Smith och hur hon beskriver hur vissa subjekt alieneras i forskningen, vissas levda erfarenheter görs osynliga. Och naturligtvis stämmer det inte att “vi” endast “vet” 20 % om kvinnors resor, finns decennier av forskning.

Malin